Ibland utan någon som helst förvarning försöker dom smyga sig ut. Dom där minnerna eller känslorna man stoppat undan i en liten låda någonstans.
Den där låten som jag tyckte var våran för den alltid fick mig att tänka på dig.
Tydligen fanns den kvar i min telefon. Det bara högg till i hjärtat. Alltså på riktigt, inte bildligt talat, på riktigt. Ni vet när någon skrämmer en och man hoppar till med ett fult ryck och gör ett sånt där långt inandningsljud så hjärtat börjar slå snabbt en liten stund. Så var det. Från att sitta och halvsova till plötlsigt värsta rycket. Byt låt paniksnabbt innan dom börjar sjunga. Haha, folk på bussen måste trott jag var nåt psykfall, det lär ju ha sett helt stört ut. Det kändes iallfall helt stört.
Men mig kan ni inte lura. Ner i lådan med er.