För mindre än en vecka sen var jag i thailand i värmen, hand i hand med min Johan, med en plånbok som knappt gick att stänga fylld med thailändska bath, en äkta typisk turist och jag mådde bra, var lycklig och man gick och rörde sig massor varje dag.
Just nu sitter jag fattig, bakis, med en sträckning som gör att man legat i sängen hela dagen och inte kan träna alls på några dar, i kalla mörka Sverige alldeles helt ensam och skulle göra nästan vad som helst för att få vara med Johan just nu som jag flyttat 34 mil ifrån.

Därför kom jag att tänka på en gubbe jag träffade i Thailand.
Mitt bland allt liv och rörelse på kaosan road i bangkok satt en gubbe på en stol. Precis när jag skulle gå förbi och inte ägna han en tanke precis som alla andra ropar han 'smile!" och sträcker ut en hand för mig att high fivea, vilket jag gör och går vidare med ett leende på läpparna. Någon dag senare hände exakt samma sak, men denna gång kände mannen igen mig och ber mig slå mig ner för att bara sitta och titta på människor. Så jag satt där och pratade med honom ett tag och tittade på alla de människor som gick förbi. Det är en sån sak man minns, att vem som helst bara sådär kan få dig att le och sedan gå därifrån och känna sig lite gladare med ett leende att sprida vidare till andra.
trots att man känner sig nere så gör det ingen skillnad om man deppar, det blir knappast bättre av det. Så precis som den thailändska mannen sa:

SMILE !