Ni vet en sån där maskin som mäter hjärtslagen som det brukar vara på sjukhusfilmer. Där man kan se att det är ett rakt streck som sen bryts här och var med att kurvan gåt jättehögt sen lågt och sen tillbaka till rakt i mitten. Och så går det så bara om och om igen medan maskinen står där och piper.

Jag läste nånstans att tänk om livet skulle vara ett  rakt streck på en sån maskin. Det betyder ju att man inte lever. Ju mer vanlig, så lite annorlunda, ju närmare mitten man håller sig hela tiden, desto mer död är man. Visst att det kanske är skönt att aldrig må riktigt dåligt eller tycka att något är jobbigt, men då får man aldrig tycka att något är riktigt jävla kalasbra heller.

Jag läste ett reportage idag som handlade om en kille som var bipolär. En psykisk sjukdom som gör att man pendlar mellan att vara deprimerad och att leva i mani. Desto lyckligare man är när man är lycklig detso hårdare blir krashen när man krashar sen.
Killen som det handlade om hade varit deprimerad under sin ungdom och fick fel dos av antidepressiva utskrivna så när han började ta den medicinen fick han någon sorts mani och flög fram varje dag.

Sådär lycklig som han beskrev att han blev när han började äta antidepressiva, så tycker jag att jag brukar känna mig. Jag vet inte riktigt vad gör som skulle kunna motsvara antidepressiva läkemedel för att känna mig sådär lycklig, kanske att jag nuförtiden är nykterist har något med saken att göra. Eller bara det att jag lärt mig uppskatta småsaker, blir glad av musik och är dålig på att vara arg och sur och ledsen.

När jag läste artikeln funderade jag på om jag kommer krasha en dag. Fast samtidigt måste man väl göra det ibland, om man inte vet hur jobbigt det är att inte vara på bra humör så kan man inte uppskatta den känslan och man kan heller inte förstå när andra mår dåligt om man inte själv mått dåligt någon gång.

Jag tror att man måste nå  den allra högsta nivån av lycklighet innan det är möjligt att krasha, typ som att man måste lära sig att flyga så högt att alla i hela världen kan se en så att en vanlig människa ståendes på marken kan pricka och skjuta ner en så man krashlandar nånstans på jorden där världen ser så mycket tråkigare ut och man måste återhämta sig efter skadorna innan man kan lära sig flyga igen.

Däremot kom jag fram till att det nog ska mycket till innan jag hamnar i skottläge. Tills dess tänker jag fortsätta se världen i färger, allt blir mycket finare så.