Jag har egentligen massor av saker jag skulle kunna skriva, för jag tänker så mycket jämnt, pratar tydligen rätt mycket jämnt också.
Men nu har jag dansat så mycket så jag har blåmärken på alla såna utsickande hårda knölar tex höfter,knän, axlar och sånt. Så nu måste jag bara stretcha så jag kan dansa mer imorgon, under tiden jag hinner kolla på ett avsnitt av how i met your mother innan jag måste sova.

En vacker dag förhoppningsvis inom en ganska snar framtid kommer jag kalla mig för dansare.love it !

Idag var det kickoff med sportlife vilket innebar middag och sånt med alla anställda, som är sjukt många när man ser alla samlade på ett och samma ställe. Det var alltså alla i hela Jönköpingsregionen vilket betyder en hel del klubbar, jag som inte ens känner alla på min klubb !
Det var jättetrevligt, maten var hur god som helst, efterrätten också och man lärde känna folk lite bättre. Tyvärr var jag Jenny och jag tvugna att följa en hel del andras exempel och dra hem vid 10 för jag har en tenta ett seminarium, en inlämning, och några danser jag inte hunnit gå igenom ännu kvar att göra den här veckan.

Innan jag gick hemifrån förut borstade jag håret med en kam för att det var så rakt och nytvättat, jag konstaterade då att ena sidan fortfarande inte riktigt hunnit återhämta sig och fortfarande är lite kortare sen jag tände eld på det senast. Nån gång senare under kvällen idag när vi stod vid baren så var det sjukt nära att jag tände eld på mitt hår igen. På den korta sidan. Det var ett mirakel att det inte började brinna!
Isåfall hade jag blivit ledsen för nu börjar det likna nånting igen tack vare Nasses mirakelkurer.

 

testa en träningsmassagegrej som ger elektriska stötar på högsta,

Jag är glad, lycklig, sorgfri, översvallande, exhalterad, euforisk, skrattig, på gott humör, belåten, uppspelt, positiv, munter, livad, uppspelt jävla bra idag !

Dagen till ära har jag blåst ballonger, för att skapa en "följballongernasåhittardutillsalen-väg". Det var ju nämligen inte vilken dag som helst, för var dagen då terminen startar för moveit på sportlife, intruktör Frida Lundberg.
Och eftersom det inte var bara en dag som alla andra, var salen fylld med 10 ungar fulla av förväntan av vad som väntas skall med denna knäppa fröken som hjular sönder inredningen i salen genom att krossa en glasljusstake, "ska bara" göra klart den här leken, och råkar prata lite för länge med alla barn så att det sjävklart dras över på tiden lite.
Men vad gör väl det, många av tjejerna återvände sedan förra terminen med mig så det har väl en aning vad det ger sig in på, de nya tjejerna får väl helt enkelt bara vänta och se, för detta mina damer och herrar.
Detta är början på terminen som kommer att smiska sönder förra terminen totalt och få den att se ut som något futtigt litet blåbär, denna termin kommer att bli legendarisk !




happyyyyyyyy

I vår familj äter man havregrynsgröt på det viset att man har gröten i en skål och en skål med filmjölk bredvid så varje gång man tar en tugga gröt så ska man doppa i filmjölken först innan skeden åker in i käften.
Men nu var jag så hungrig och lat att jag inte orkade ta fram två skålar, och eftersom det inte fick plats så bra så blandade jag ihop allt, Det smakar fortfarande gott bara att det ser ut som en spya.

Men spy-mat är alltid gott faktiskt. Ni vet när man gör röror av maten. Det är ju bäst att blanda allt så det blir det extra gott. Allt som e gott för sig e gott att blanda.

En gammal bild bara, när Jenny gjort god mat kan man ofta hitta kameran full med tusen bilder på vad hon lyckats åstadkomma.

 

 

Det var en tidig morgon. Redan klockan 04.00 kunde tonerna från Bob Marleys three little birds urskiljas i mörkret i det stora gästrummet på Sands backar 12. Det var dags att stiga upp.
En frukost och ihoppackning senare lyfte en blond flicka upp sin svarta sportlife väska och klev ut i mörkret. Gav sig av till tåget. det var en lång resa som påbörjades med ett tåg två bussar en vandring och en liten tur i en bil med en vänlig familj där en tom barnstol konkurrerade om det utrymme som fanns i den lilla bilen då de små barnen satt i Mammans knä och turades om att styra bilen på den guppiga grusvägen.
Hon var framme. På flygfältet. Den 4 åriga ungen förklarade vart lickan skulle ta vägen och vart man betalade och liknande och sedan var det bara att vänta på sin tur.
Solen sken, vädret var så perfekt det bara kunde bli en lördagsförmiddag i September. Medan flickan satt där full av förväntan och njöt av solen och värmen medan hon tittade på alla de okända människorna som fick klä på sig overaller,fula mössor, handskar, blev instruerade om hur ett fallskärmshopp går till och sedan gav sig av mot flygplanet gick det inte att undgå tanken att rackarns vad synd det var att hennes vän fått förhinder och inte kunde vara med och få uppleva samma sak. Det hade säkert varit lite roligare om någon suttit där bredvid.
Detta var tills dess att det blev dags, flickans tur. Och inte nog med att det var perfekt väder, som sällskap förutom tandem instruktören mötte hon en annan flicka som var lika förväntansfull och glad som hon själv.
De fick klä på sig,instruktörerna förklarade vad som kommer att ske, skojade lite om att vi alla skulle dö och sådant som hör till för att försöka skrämma upp nybörjarna litegrann, vilket tyvärr inte fick önskad effekt.
Väl inne i planet var det fullt med folk, alla småpratade lite, skojade lite med varandra men satt mest och tittade ut genom fönstrena. Planet steg sakta men säkert och till slut var det uppe på strax öer 4000 meters höjd. Det var dags.
De som satt närmast utgången började resa sig och försvann från planet en efter en, som siste man på bänken rörde vi oss mot utgången, den andra tjejen och hennes instruktör hoppade och kvar i planet var bara en tandeminstruktör och den blonda lilla flickan som åkt så långt och längtat så länge efter just detta ögonblick då de reste sig och ställde sig vid öppningen.
Det blåste inte alls lika mycket som hon trott att det skulle göra, hjärtat dunkade inte alls så mycket som hon hade trott, leendet på läpparna var så stort att det måste sett förjävligt ut med den fula mössan på, marken såg ut precis som när man tittar ut genom fönstret i ett fllygplan och steget ut var inte alls så tveksamt som hon trodde att det skulle vara. Det var som att man inte uppfattade att man faktiskt slänger sig ut och faller mot marken för marken var så långt bort, det var liksom overkligt, som att man flög och även fast man tittade ner så kändes det inte som man kom närmare marken. Det var bara ascoolt. Det var askul. Det var sån jävla häftig känsla, som att man flög. Sen väcklades fallskärmen ut och där hängde man och spanade på utsikten, snackade lite med den andre och testade att snurra runt och lite sånt med fallskärmen.
När man hängde där så var det svårt att förstå hur folk kan säga att de aldrig skulle våga, det är så läskigt, vad modig du är osv. Det är inte direkt så att man känner att det är farligt eller tror att grejer a plötsligt ska gå sönder eller nåt. Som att man skulle vara rädd för att åka bil för att man plötsligt kanske krockar.
Vi landade och kramades lite med instruktörerna osv och sa tack och hej och åkte hemåt igen. Ännu lite gladare och fast besluten över att det här måste göras om.
 
Tack för vädret, det gav mig den bästa helgen på länge !

Vem du än är, om du än är, var du än är, hur du än är, vart du än är, som man ber till för att få hjälp att behärska vädrets makter.
Jag ber dig nu, och lite varje dag fram till på lördag, snälla ge mig strålande vackert väder som följer mig hela lördagen. Åtminstone tills jag landat på marken igen.
snälla, snälla snälla. Tredje gången gillt, jag vill inte boka om igen. Jag SKA hoppa mitt fallskärmshopp i år. Detta är jordens sista år innan den går under. Åtminstonde kan man väl räkna med det och om det inte gör det har man att fortsätta leva ett tag till som plan B.

GE MIG VACKERT VÄDER SÅ JAG KAN HOPPA FALLSKÄRM I HELGEN
Svårt att tro att man kan längta mer till just denna helg än vad jag gör.
Tack på förhand, Amen !



Snälla

snääääällaaa

Snääälla ?

I mean, look at those puppy eyes