Det var en tidig morgon. Redan klockan 04.00 kunde tonerna från Bob Marleys three little birds urskiljas i mörkret i det stora gästrummet på Sands backar 12. Det var dags att stiga upp.
En frukost och ihoppackning senare lyfte en blond flicka upp sin svarta sportlife väska och klev ut i mörkret. Gav sig av till tåget. det var en lång resa som påbörjades med ett tåg två bussar en vandring och en liten tur i en bil med en vänlig familj där en tom barnstol konkurrerade om det utrymme som fanns i den lilla bilen då de små barnen satt i Mammans knä och turades om att styra bilen på den guppiga grusvägen.
Hon var framme. På flygfältet. Den 4 åriga ungen förklarade vart lickan skulle ta vägen och vart man betalade och liknande och sedan var det bara att vänta på sin tur.
Solen sken, vädret var så perfekt det bara kunde bli en lördagsförmiddag i September. Medan flickan satt där full av förväntan och njöt av solen och värmen medan hon tittade på alla de okända människorna som fick klä på sig overaller,fula mössor, handskar, blev instruerade om hur ett fallskärmshopp går till och sedan gav sig av mot flygplanet gick det inte att undgå tanken att rackarns vad synd det var att hennes vän fått förhinder och inte kunde vara med och få uppleva samma sak. Det hade säkert varit lite roligare om någon suttit där bredvid.
Detta var tills dess att det blev dags, flickans tur. Och inte nog med att det var perfekt väder, som sällskap förutom tandem instruktören mötte hon en annan flicka som var lika förväntansfull och glad som hon själv.
De fick klä på sig,instruktörerna förklarade vad som kommer att ske, skojade lite om att vi alla skulle dö och sådant som hör till för att försöka skrämma upp nybörjarna litegrann, vilket tyvärr inte fick önskad effekt.
Väl inne i planet var det fullt med folk, alla småpratade lite, skojade lite med varandra men satt mest och tittade ut genom fönstrena. Planet steg sakta men säkert och till slut var det uppe på strax öer 4000 meters höjd. Det var dags.
De som satt närmast utgången började resa sig och försvann från planet en efter en, som siste man på bänken rörde vi oss mot utgången, den andra tjejen och hennes instruktör hoppade och kvar i planet var bara en tandeminstruktör och den blonda lilla flickan som åkt så långt och längtat så länge efter just detta ögonblick då de reste sig och ställde sig vid öppningen.
Det blåste inte alls lika mycket som hon trott att det skulle göra, hjärtat dunkade inte alls så mycket som hon hade trott, leendet på läpparna var så stort att det måste sett förjävligt ut med den fula mössan på, marken såg ut precis som när man tittar ut genom fönstret i ett fllygplan och steget ut var inte alls så tveksamt som hon trodde att det skulle vara. Det var som att man inte uppfattade att man faktiskt slänger sig ut och faller mot marken för marken var så långt bort, det var liksom overkligt, som att man flög och även fast man tittade ner så kändes det inte som man kom närmare marken. Det var bara ascoolt. Det var askul. Det var sån jävla häftig känsla, som att man flög. Sen väcklades fallskärmen ut och där hängde man och spanade på utsikten, snackade lite med den andre och testade att snurra runt och lite sånt med fallskärmen.
När man hängde där så var det svårt att förstå hur folk kan säga att de aldrig skulle våga, det är så läskigt, vad modig du är osv. Det är inte direkt så att man känner att det är farligt eller tror att grejer a plötsligt ska gå sönder eller nåt. Som att man skulle vara rädd för att åka bil för att man plötsligt kanske krockar.
Vi landade och kramades lite med instruktörerna osv och sa tack och hej och åkte hemåt igen. Ännu lite gladare och fast besluten över att det här måste göras om.
 
Tack för vädret, det gav mig den bästa helgen på länge !